Skolverkets allmänna råd om betyg och betygssättning – en bra vägledning för hur vi möter elever som riskerar att inte nå målen

Skolverket har kommit med nya allmänna råd när det gäller betyg och betygssättning. Detta innebär att bla Allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen och Allmänna råd om bedömning och betygssättning i gymnasieskolan nu utgått.

Egentligen innehåller råden inga direkta nyheter, men det finns en rad förtydligande. I råden lyfts bland annat att det finns en risk med ett allt för stort fokus på matriser, att betygskriterierna då blir det som formar och lägger grunden för undervisningen,  istället för det centrala innehållet. Det betonas också att betyg ska sättas i slutet av en kurs, men att läraren vid terminsslut kan sätta ett betygsomdöme. Det lyfts också att det finns en risk med att sätta ett betyg på en enskilda uppgifter då det kan vara svårt att formulera en uppgifter som täcker in så stora delar av ett kunskapskrav.

I råden betonas vikten av att följa elevens lärande, att arbeta formativt genom att utgå från elevens styrkor och utvecklingsbehov, vilket ligger i linje med mitt arbete som specialpedagog på gymnasiet. För mig är det viktigt att utgå från ett salutogent perspektiv, att utgå från det som fungerar, det som eleven är bra på.

I råden lyfts också vikten av ledning och stimulans:

Alla elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. God undervisning bygger på att läraren både följer och stödjer elevernas kunskapsutveckling. Läraren planerar och genomför undervisningen så att eleverna får möjlighet att utveckla de kunskaper som läroplanen anger.

Ett viktigt fokusområden i mitt arbete är just ledning och stimulans (anpassningar på gruppnivå) . Eftersom klasserna på gymnasiet i regel är stora och varje lärare har flera olika kurser kan det vara svårt att ha alla elevers anpassningar i huvudet. Jag har i tidigare inlägg lyft hur man kan öka delaktigheten med hjälp av analysmallar och andra stödstrukturer och i mitt inlägg om språkstörningar finns också exempel på skrivmallar. Att arbeta med stödjande strukturer gynnar alla elever, men kan vara avgörande för elever som har svårt att nå målen. Om man som lärare ska lyckas med detta är det viktigt att hålla sig uppdaterad på sina elevers anpassningar och stödbehov, att regelbundet stämma av med eleverna att anpassningarna fungerar och att hela tiden vara öppen för att revidera sin planering och anpassa den efter undervisningsgruppen.

På gymnasiet finns det en tendens att skriftliga arbeten väger tungt och att det är själva examinationstillfället som räknas. Det är inte ovanligt att jag sitter i samtal med lärare som säger att de vet att Kim kan, att de sett att hen kan på lektionerna, men att hen aldrig lämnar in sina arbeten. För Kim är det ju av stor vikt att det hen gör på lektionerna räknas in i betygsättningen. I råden står det det att alla elever ska få goda möjligheter att visa sina kunskaper i ämnet och att såväl formella- som informella bedömningssituationer.

Enligt läroplanerna ska läraren ta hänsyn till all tillgänglig information vid betygssättningen. Med all tillgänglig information menas allt kunnande eleverna har visat i olika situationer och som är giltigt i förhållande till kunskapskraven vid tiden för betygssättningen. Det kan vara både sådant som har dokumenterats och sådant som inte har dokumenterats. Sådant kunnande som eleven kanske har visat vid mer informella bedömningssituationer och som läraren minns, men inte har dokumenterat, behöver också ingå i underlaget för betygssättningen.

Vidare betonas vikten av utforma uppgifter så att alla elever har goda möjligheter att visa sina kunskaper:

Det är viktigt, men inte alltid enkelt, att utforma uppgifter som ger alla elever goda möjligheter att uttrycka sitt kunnande i ämnet. Det kan exempelvis handla om att den språkliga utformningen av uppgifterna inte hindrar elevernas förståelse.

När det kommer till undantagsbestämmelsen, möjligheten att PYSa enstaka delar av kunskapskravet, så är det fortsatt ganska otydligt vad som gäller och tolkningsmöjligheten är stor. Jag hade önskat att skolverket blivit tydligare här. Men min tolkning av vad enstaka delar är att det handlar om en mycket liten del av själva kunskapskravet. Till exempel i Svenska 1 skulle en liten del av kunskapskravet kunna vara att genomföra muntlig framställning inför en grupp. För en elev med en funktionsnedsättning och som inte klarar av att tala inför en grupp tänker jag att en pysning skulle kunna vara att eleven genomför den muntliga redovisningen för sin lärarna och för en kompis och inte för en grupp.

Jag tycker att de nya allmänna råden på många sätt är en hjälp i arbetet med elever som riskerar att inte nå målen. En ökad rättssäkerhet, vilket behövs, då andelen elever som inte får en gymnasieexamen är stor.

Skolverkets allmänna råd om betyg och betygsättning hittar du här.

/Diana, Specialpedagog på gymnasiet